_.

Fick en stund över och satte mig och läste senaste numret av Idrott & Kunskap (nr 4, 2011). Där hittade jag en intressant artikel om arv kontra miljö, som återkopplar till 10 000 timmarsregeln. Artikeln inleder:

"När Usain Bolt leker med övriga världseliten, Jelena Isinbajeva flyger igen och Leo Messi förvandlar stjärnbackar till koner – då häpnar vi. Sedan vill vi förstå. Hur är det möjligt? Klassiskt är den eviga frågan om arv kontra miljö. Enligt professor Anders Erikson (I&K nr 4 2010) är mästarreceptet 10 000 timmar av systematisk träning (deliberate practice), det vill säga miljö. Men Erikson bortser från genetiken, menar sydafrikanska forskare som nu utmanar den i idrottsvärlden så omhuldande teorin."

I artikeln förs diskussionen om man föds till världsstjärna eller om det är något man blir av hård träning och disciplin. För att nå eliten menar Erikson att man bör ha lagt ner ca 10 000 timmar av systematiskt träning inom sitt område innan 20 års ålder (http://www.psy.fsu.edu/faculty/ericsson/ericsson.exp.perf.html). Detta benämns även som 10 000 timmarsregeln. Men stämmer det verkligen att man blir expert efter 10 000 timmar? Forskarna i artikeln menar att så inte är fallet. De säger att det finns individer som nått toppen på betydligt mindre tid än så, till exempel Michael Phelps som placerade sig som femma på OS i Sidney, blott 15 år gammal med ca 4000 timmar i bagaget. Men de menar också att de finns de som lägger ner 20 000 timmar eller mer inom sitt område och aldrig når eliten. På grund av detta, menar forskarna, att även generna måste spela roll.
I artikeln nämns en studie av den fransk-kanadensiske professorn Claude Bouchard. Studien följde en grupp, bestående av hundratals otränade individer, som under fem månader tränade under samma program, men fick olika resultat i slutet av testperioden. Detta kan vara ett resultat av individernas genuppsättning. Men det kan även tilläggas att resultatet delvis kan ha påverkats noggrannheten i följandet av träningsprogrammet såväl som motivation.
Än finns det många obesvarade frågor kring fenomenet arv kontra miljö och forskare fortsätter sökandet efter svar på dessa frågor. Hur framtiden ser ut är ännu okänt, men den som lever får se.

För den som vill veta mer om den här typen av frågor och andra frågor som berör idrott och kunskap kan jag rekommendera tidningen Idrott & Kunskap (http://www.idrottochkunskap.se/). Artikeln jag refererat till heter Gudomliga gener? och är skriven av Christian Carlsson. Artikeln återfinns i Idrott & Kunskap nr 4, 2011.

Måste säga att det går sådär med att slå Kissie. Men det ordnar sig nog för oss tillslut ska ni se. För titta bara här vilket fantastifikt symboliskt svammel jag har hittat:

·        Örnen är ett mycket betydelsefullt tecken. I många gamla kulturer var örnen himlens budbärare och för många en symbol för skaparen. Örnen sätter dig i kontakt med den store Anden där uppe i himlen. (Yeeeyh, vi har Gud på vår sida).

·        I Egypten var örnen en symbol för dagen och solljuset, och ansågs därför också vara en symbol för upplysning. (Lamporna inne i omklädningsrummen kanske inte slocknar lika ofta den här terminen = vi behöver inte längre lägga pengar på självlysande toapapper.)

·        I norra Europa symboliserade örnen i gamla tider gudarnas styrka, makt och krig. (Sverige är väl jättemycket norra Europa senast jag kollade så jäfflar va vi ska kriga och kötta denna säsong..)

·        Lyssna noga när detta tecken dyker upp i ditt liv; det kan betyda att du närmar dig en period av kraft och styrka i livet. Örnen kan även vara ett tecken på frihet, på att se livet från nya höjder. ( !! <3 !! )

Källa till denna 100% vetenskapliga fakta:

http://www.thelight.se/symboler.htm

Jag började på cheerleading efter sommarn 2007 i Dynamites Devils och tävlade med dom 07/08. Sen år 2009 så kom jag in i junior laget Diamonds och där tävlade jag i tre år där jag det andra året tävlade i group stunten. Efter dom tre åren så tog min juniortid slut och nu väntar seniortiden i det härliga laget Eagles!

Mitt bästa cheerminne är nog SM guld 2011 och det var också coolt att tävla i USA 2009!

Som alla vet så kallas jag Ting och det kom från mitt efternamn då jag heter Thingvall och jag är ju som tingeling liten och blond, haha. Så då blev det helt enkelt Ting eftersom Isabelle på den tiden var för långt att säga i ett program då alla hade smeknamn med två stavelser.. ;)

           
                                                                                            USA 2009

Min tur nu då. Jag började på cheerleading i början av 2007, då började jag i Dynamites minior nybörjar lag, säsongen 07/08 var mitt första tävlingsår då gick jag i Dynamite Devils. Hoppade in som reserv i Junior avancerade laget Dynamite Diamonds SM 2008 och har sedan dess gått där. Jag har också vart med i junior groupstunten 3 år tillsammans med Fifa. Jag är sidobas förresten!

Mitt bästa cheerminne är nog SM 2011 när att vi tog guld med laget samt guld och MVP med groupstunten. Och USA, NCA 2009 var rätt coolt, men Worlds lär ju bli ännu bättre!

Om ni undrar nåt så är det bara att fråga på! :)

 

Jag tänkte börja med en bild som beskriver mig väldigt väl - kreativ (har byggt hyllan själv) och tävlingsinriktad.

År 1997 började jag med gymnastik. Jag sökte till AG, fick svaret att jag var duktigast av alla, men att jag var för gammal (jag var åtta år, men de ville bara ta in sex- och sjuåringar). Så jag började träna i en sliten gympasal en gång i veckan. Tränaren såg snabbt att jag hade talang och flyttade upp mig i UT Yngre, där jag sedan flyttades vidare till ungdomstruppen och juniortruppen. Plötsligt tränade jag 16 timmar i veckan, tävlade Ungdoms-SM och Junior-SM samt åkte utomlands på världsgymnastrada. Har många fina minnen från den tiden <3

I slutet på 2003 bestämde jag mig för att sluta med gymnastiken och enbart satsa på simhoppningen som jag börjat med tidigare samma år. Det började bra, en förstaplats på min första simhoppstävling, med ett motstånd på närmare 40 hoppare. Därefter trillade pokalerna från klubbmästerskap in och jag tog även medaljer på en del andra tävlingar. År 2007 åkte jag iväg som utbytesstudent till USA, där jag även tränade simhopp för North Carolina Diving Academy. Vi tränade tre och en halv timma om dagen och hade en styrketränare, konditionstränare, dietist och simhoppstränare samt teknisk utrustning till vår hjälp. Jag utvecklades sjukt mkt under mitt år i USA och placerade mig som femte bästa high school hopparen i NC (efter två av mina lagkamrater) och fick chansen att hoppa mot olympiska hoppare på en tävling i Canada. Tyvärr så tappade jag intresset för sporten ett år efter jag kommit hem och slutade i och med det.

Intresset för cheerleading fick jag i USA, men hade inte tid att vara med i skollaget på grund av simhoppet. I maj förra året lärde jag känna Nadia och fick reda på att hon höll på med cheerleading. Jag följde med på en av hennes träningar och sen var jag fast. Förra året, mitt fösta år, tävlade jag med Tom Cats, Uppsalas fortsättningslag, som kom etta på DM och fyra på RM (grämer mig fortfarande över detta =P).

Idag är jag internationellt licenserad personlig tränare, jobbar i vanliga fall som badvakt på Fyrishov i Uppsala, men är just nu sjukskriven som ett resultat av min knäskada. På grund av den har jag återigen börjat plugga och och läser nu företagsekonomi vid Uppsala Universitet. Men bäst av allt, jag är en del av det fantastiska laget EAGLES!

Här är ett klipp på första gången jag försökte skruva på åtta år.

Det enda som är riktigt roligt i min arbetslösa vardag:

Grymt jobbat på träningen idag pips.. ni gör min dag!! <3

Hemma hos mig finns det medaljer i diverse valörer, dock är det flest SM-guldmedaljer som kammades hem under juniortiden. Men det finns en medalj som alltid kommer ligga lite närmare hjärtat, eller två faktiskt. VM-bronsmedaljen och SM-guldet från i år… Känslan ute på mattan under de två tävlingarna var oslagbar!

jag har sagt det förut men det är värt att säga det igen, The limit will be where we choose it to be, Eagles 11/12!!

PS. Resultatet av att träna och tävla (VM och SM) med bruten tumme kan sluta så här...

Lite kortare, lite tjockare

Min sista tävling som aktiv i Power Cheer Sharks. EM 2002.

Jaha..då tänkte jag förgylla denna blogg med några meningar om mig. Som alla har längtat! ;)  Jag har skuttat runt på cherleadingmattan sedan slutet av 2007 då jag började i Hce´s senior B-lag och har sedan dess tävlat lite huller om buller både i nybörjare-, fortsättning- och avancerad- klasserna. Förra året började jag dock i Eagles och jag vill passa på att tacka fina laget för hur sjukt bra välkomnad och accepterad ni fick en nykläckt örn att känna sig.  Eagles har inte bara gett mig några extra muskler efter Jillian-styrkan... några riktigt fina minnen har jag fått med mig oxå. Att sitta på läktarn borta i USA och bara helt oväntat höra Team Sweden ropas upp eller känslan efter pyrren på SM...oslagbart!

Annars är väl jag, som alla andra, sådär sjukligt taggad på den här säsongen. Ge mig camp, nya programmet och nya dansen nu så att jag kan hoppa runt och stänka svett på alla omkring mig. Ska man skriva något mål oxå så får väl det bli att (som alltid) försöka att inte se ut som en ihopfällbar falukorv i mina flickisar. Fniss!

/ Linda Svettnisse Genborg

Jag blir helt amazed av oss. Av allt vi klarar och av hur mycket vi kämpar som ett lag när vi inte ens varit ett lag i en månad. Det här är början på något riktigt bra!!

Vad är min story då? Började som helt ny i Cougars (junior A) hösten 2004 och tränade/tävlade där fram till sommaren 2007 då jag blev för gammal och sökte till Eagles. Kom in, jag kommer fortfarande ihåg vad som stod i mitt mejl: "Såklart att du ska gå i Eagles, syns på tisdag! :)". Inte visste jag då vad jag skulle få uppleva med detta fantastiska lag. Vann SM guld nere i Borås 2008, mitt första, och dom har inte slutat rulla in. 4 styckna har jag nu och ibland kan jag inte riktigt fatta det. Och i april så vann vi den största medaljen av dom alla. En VM medalj. En medalj som var så fantastiskt och underbart oväntat så mitt hjärta bara spricker av lycka när jag tänker på det. Det här blir mitt femte år i detta fantastiska lag och jag är så lycklig att mitt liv tog mig den vägen som ledde mig till cheerleading och Eagles. Så redo för att visa Sverige ett nytt Eagles - lite större och mycket bättre! Och visa alla ännu en gång att vi hör hemma i världstoppen! ♥

Och vad är oddsen att denna låt blir shufflad fram på min playlist när jag skriver detta?

I ett år nu har jag saknat mina bästa vänner. Nu har jag fått tillbaka dom, några nya, några gamla men bättre än någonsin. Fina bästa älskade Eagles, tack för att ni är ni!