Me.

Hej och hå, min tur. Lovisa heter jag, men kallas för allt annat förutom det. 21 år gammal och har gått i Eagles sen sommaren 2007, så över 5 år är det nu (shit!). Huvudbas är jag och... det är väl egentligen det enda jag är, för mycket annat kan jag inte ;-) Vet inte vad mer jag ska berätta haha... Ähhmm, bästa minne kanske? VM-brons 2011 tillsammans med SM-guld 2011. Det slog allt! Från att vi inte fick komma iväg 2010, så var man extra lycklig för att bara vara i USA och sedan efter en lite halvtaskig träningsvår med massa skador så fick man en bronsmedalj på VM (!!!), och sedan kom vi hem till Sverige, och begav oss mot Borås med jetlagen i ryggsäcken fortfarande och satte vårt program bättre än någonsin och kom hem med ett SM-guld. Alla år med Eagles varit speciellt på sitt sätt och inget talar emot att detta år inte kommer vara annorlunda. Med Peter i ratten på vårat program och siktet mot VM så kör vi full fart framåt och hoppas på att kunna vara bättre än någonsin denna säsong :-) <3 
 

The love of my life.

Jag blir helt amazed av oss. Av allt vi klarar och av hur mycket vi kämpar som ett lag när vi inte ens varit ett lag i en månad. Det här är början på något riktigt bra!!

Vad är min story då? Började som helt ny i Cougars (junior A) hösten 2004 och tränade/tävlade där fram till sommaren 2007 då jag blev för gammal och sökte till Eagles. Kom in, jag kommer fortfarande ihåg vad som stod i mitt mejl: "Såklart att du ska gå i Eagles, syns på tisdag! :)". Inte visste jag då vad jag skulle få uppleva med detta fantastiska lag. Vann SM guld nere i Borås 2008, mitt första, och dom har inte slutat rulla in. 4 styckna har jag nu och ibland kan jag inte riktigt fatta det. Och i april så vann vi den största medaljen av dom alla. En VM medalj. En medalj som var så fantastiskt och underbart oväntat så mitt hjärta bara spricker av lycka när jag tänker på det. Det här blir mitt femte år i detta fantastiska lag och jag är så lycklig att mitt liv tog mig den vägen som ledde mig till cheerleading och Eagles. Så redo för att visa Sverige ett nytt Eagles - lite större och mycket bättre! Och visa alla ännu en gång att vi hör hemma i världstoppen!

Och vad är oddsen att denna låt blir shufflad fram på min playlist när jag skriver detta?


FLORIDA.

Hallå Sverige. Greetings from a sunny Orlando. Vi är numera kräftlaget numera uno. Vi får hoppas att det lägger sig till fredag eftersom dräkterna är ju öppna i axlarna. Det känns som vi har varit här jättelänge för att vi har hunnit med så mycket. Vi har redan hunnit med en shoppingtur till outleten, heldag på beachen och träning i Brandon. Idag ska vi leka på Wet n Wild alternativt ligga vid poolen och sedan på kvällen shoppa i Florida Mall. Och imorgon börjar VM, check out varsity.com! Puss och kram alla där hemma!

Vi borde ta en sån här bild!


What's thiiiiiiiiiis?


Jag säger det igen...

16 dagar tills vi ställer oss på mattan och visar vårat fina program, för fint är det allt. Jag har nu precis kollat på filmer från träningar och jag vill bara springa ut nu och visa världen vad vi har. För vi har ju så jävla mycket. Fast även om vi har så mycket, så kan man aldrig veta vad som händer på tävlingsdagen. Vi kan aldrig veta hur våra motståndares program är förens tävlingsdagen och därför kan man inte veta. Man kan inte veta att ens program är bäst, så jag säger bara: Vårt program är förjävla fint, och jag har svårt att föreställa mig att det inte är det bästa. Så mycket kan jag säga. För övrigt kan vi inte heller veta om vi har dom svåraste stuntsen, mest avancerade pyramiden, coolaste dansen, bästa hoppen etc.? Men det vi har lärt oss från förra året är att så länge vi lägger vårt blod, vårt svett och våra tårar på mattan den 6 februari och gör det bästa vi kan, så kan man inte gå därifrån något annat än stolt, hur placeringen än är.

Samtidigt är vi är ju ändå en av dom få lagen i Sverige som kan säga fram tills helgen 7-8 maj att vi är bäst.
National Champs, that's STILL us.



Eagles' greatest hits 2010.



Och såklart!

En del av årets stunt sekvens. Schh!


Encore.

En liten rolig lek igen (samma som HÄR), men kan nån utomstående gissa kanske?! Skittråkiga läsare. We know you're out there! En sak (eller fler) i varje program. GO!



Älskade laget.

Bästa laget.
Sämsta bloggen.

DM om 12 veckor. Repeat? Yes pleeeease.


Favorit i repris?


Camp 1, 2, 3, going on 4!



Worlds 2011.



Om 2 veckor är det camp, och sen kommer tiden gå så fort och så står vi där på mattan snart. Det här är början på nåt bra!

<3

Just nu skulle jag kunna sitta på Arlanda, få reda på att vårat flyg är inställt, bli erbjuden envägsbiljetter för 26 000, spendera hela dagen i Sky City, sova på Rest n Fly i 3 timmar, sitta i standby kö i 2 timmar, vänta i gaten och sen få reda på att vi bara fått 10 biljetter och att vi stod sist på standby listan när vi var först i kön. Det skulle jag kunna göra just nu bara för att få veta att vi har tävlingar kvar tillsammans. Jag saknar oss.


Suomi Finland.

Om 8 timmar syns vi! <3
På lördag är det dags!
Sista! Bästa!


Vad händer här då?!



Det får ni se imorgon. 19:30, Svartbäcken!

Dags för EM igen dåååå!

9 juli får ta och komma nu nu nu nu nu nu!! Så vi kan flyga iväg för första (:() gången i år... :)
Första bästa, sista bästa!


T-e-c-k-e-n

Okej, jag har avslutningsmiddag med alla 3or i skolan och den har vi i vår gamla skola, som jag sist var i för två år sen, så när jag kommer in där har dom gjort om en massa och vad ser jag inte på väggen?!?!


Vi är bra, rätt jävla bra.

Jag satt och kollade på filmer från SM förrut, och kom att tänka på att när vi stod och väntade på att få gå på mattan och sen när vi stod där vid första pyramiden och väntade på musiken, så var jag inte ett dugg nervös. Allting jag kunde tänka på var att nu ska vi visa hur bra vi är. Vi gör inte det här för att vinna, vi gör det här för våran skull, vi gör det för vi ska få bevisa för oss själva att vi kan det här. Det var min första tanke på mattan. Nästa tanke var i voltsekvensen, då jag såg först Cleo, sen Mickan och sist Ida naila sina volter klockers, och den var: fan vad bra vi är! Nästa var i ramsan då jag såg båda skruvbasketerna landa säkert i basernas famn, och den var typ samma som i voltsekvensen: fan vad jävla bra vi är! Sen kommer jag inte ihåg något förens slutet av pyramiden då jag förstår att allting stått och vi har bevisat att vi är bäst. Genom att inte fokusera på att vi ska vinna, så har vi vunnit. Vi har vunnit allt man kan vinna, och nu ska vi jobba oss ännu starkare de sista 7 veckorna tillsammans och avsluta det här året på det bästa möjliga sättet! Det finns ju ett litet guld vi ännu inte vunnit... Soumi will never now what hit them! Kärlek till er alla!

Vi får köra denna på väg till och i Finland istället.


Two pics.



Tidigare inlägg
RSS 2.0