...I'm next

Okej mina vänner, min tur!
Precis som Karolina har jag presentert mig och min cheer-bakgrund förut. Den finns bak i arkivet om ni vill läsa (vet inte hur man gör fina länkar som Karolina gjorde).
 
Annars sammanfattar jag det här,
Jag heter Sofia, 20 år från Malmö. Efter åtta säsonger i Malmö allstar cheer bestämde jag mig för att jaga en dröm, och för att ta mitt cheerande ett steg längre. 
Sökte till Ealges, kom med.
 
Tänkte därför nu skriva om mitt första år som örn.
Att bli uttagen till Eagles var stort. Första träningarna flöt jag bara med, för att känna av läget och stämningen. Och vilken stämning sen, vilka tjejer. Jag hade hittat rätt. Alla "gamla örnar" välkomnade alla med glädje och öppna armar.
Tidigare när jag såg Ealges utifrån var jag nästan rädd för dem, deras lugn och självsäkerthet på tävlingar skrämde mig. Dem fick munnar att tystna, ögon att stirra och hakor att tappas. 
Men nu när jag ser på Eagles inifrån ser jag bara massa kärlek. Kärlek till sporten, kärlek till varandra, kärlek till och från Karolina. Det är bara en massa glada tjejer som inte alls är farliga, utan helt underbara. 
Jag tror det är det som har tagit Eagles så långt under alla år. När vi stod på mattan i Borås på SM var vi en. Inte 24 individer, vi var en. Vi gjorde långt ifrån ett felfritt program, fysiskt. Men psykiskt, det bästa någonsin. Jag har aldrig varit så lycklig som då eller varit så oviss om livet utanför - jag var odödlig.
Och ett guld på det, O.BE.SKRIV.LIGT.
2012 utvecklade mig på många sätt, mina lagkompisar och tränare hjälpte mig utvecklas.
 
Så nu vill jag säga till alla, våga gå din väg, följ dina drömmar. Det är värt det!
 
 
Hej då 2012, hallå 2013,
Let's do this!
 
 
Now who's next...

Om mig - Sofia.

Det var hösten 2003, jag var 11 år, och hela Malmö var grått. Mor min tvingade med mig på stan, vad hon inte visste var att det var föreningarnas dag och alla föreningar i hela Malmö var samlade på stan. Mamma fick syn på några cheerleaders och drog sig inte för att gå fram och prata med en av tjejerna. Mamma tyckte att det här var något som skulle passa mig, jag var tveksam. När terminen satte igång tvingade hon ner mig på en träning, bara för att "prova det". Träningen ledde till fler, veckor blev månader och månader blev år - well, jag var kär..

Mitt första tävlingsår var 2006 i klassen senior B, vi tog SM-guld och gick året därpå upp i A-klassen. Där har jag tävlat sedan dess. Det senaste året drog motivatien och viljan åt olika håll i laget - vissa ville satsa andra ville knappt ta sig ner på träningarna. Det var strax efter VM som jag började prata med min pappa om problemet i laget. Jag visade pappa filmen på eagles från VM och ställde frågan, "Undra vad som krävs för att komma med i Ealges?" Det var pappa som gav mig idén om att faktiskt åka upp och tryouta för att ta reda på det. "Jag kör dig till Stockholm om du vill det", sa han.
Då eagles alltid varit ett lag att se upp till var det ingen tvekan om saken, jag skulle på tryout!
Längtar efter program och räkningar och inte minst efter att få se hurdana underverk vi kan komma att skapa under året.
Yours truly #21

Debuten

Vill inte gå ut för hårt när jag förlorar bloggoskulden. så jag säger bara:
EAGLES, EAGLES, EAGLES!

RSS 2.0