My love story...

Jag går in här, klickar, scrollar, stannar, gråter. Allt rullar förbi som en tidsmaskin, som en snabbgenomgång av världens mest värdefulla kärlekshistoria. Allt jag känt vid varje tillfälle jag kastas tillbaka till, känner jag igen.
Allt jag har fått ta del av, allt som jag fått vara med och bygga upp, bara den här bloggen och vad den ursprungligen står för.
    Ett lyckorus likt det som strömmar genom kroppen när man är på mattan med er fyller mig från topp till tå. En tacksamhetskänsla utan dess like pulserar i hela kroppen och en kärlek som bultar med varje andetag. Och en sorg som inte kan finna sin plats i allt det fina som finns lagrat inom mig, den kämpar för att ta sig igenom, men hjärtat är för starkt, sorgen avvisas och blir till tårar. Tårar som innan de hunnit rulla ner för min kind förvandlas till lycka. Det är en sån schizofren, obeskrivlig känsla jag aldrig insett att jag skulle känna. Kan det vara därför jag inte kan sätta fingret på den?
Jag har hur som helst fått vara med om en otrolig resa, och det vet jag med säkerhet, så jag lägger all fokus på det jag vet istället.
    Det här skulle egentligen vara ett avskedsinlägg på något vis, mest för att visa min tacksamhet för alla upplevelser jag har fått dela med er. Nu pratar jag om ALLA örnar jag sett komma och gå genom åren, och haft äran att få lära känna. Alla har spelat en särskild roll i hur Eagles har utvecklats och i hur Eagles har blivit till vad Eagles är idag, i mina ögon inget annat än legendariskt.
    Jag känner en sån enorm stolthet över vad vi har åstadkommit mot alla odds genom alla år, och den otroliga äran att få representera vårt land internationellt. En roll jag tagit oerhört seriöst och aldrig kommer glömma en sekund av. Från mitt första EM på hemmaplan 2004, tills det jag avslutade programmet med örntecknet på mitt sista EM nu i Amsterdam. Jag hade aldrig kunnat be om ett finare avslut eller finare minnen överhuvudtaget.            
 
Men hur säger man hejdå till något som är en större del av mig själv än vad jag själv är? Något som har definierat mig i hela mitt vuxna liv. Det är omöjligt, vet inte om det någonsin blir möjligt. Så jag avslutar detta inlägg med att säga; jag känner mig tom, och jag saknar och älskar er i all framtid! <3
Men framförallt, TACK!
 
USA 2004
 
 
EM Oslo 2006
 
Melodifestivalen 2006
 
 
DM 2008
 
 
Allsång på skansen 2008(?)
 
 Kungsträdgården 2005
 
 
USA 2006
 
 
DM 2003 (Jag med spräckt läpp, haha, typiskt va?)
 
 
Beach cup 2009
 
 "Efterfest" SM 2009
 
 
Fabest 5ive i rampljuset 200(?)
 
 
Julavslutning 200(?)
 
 
Evig kärlek
 
 
Melodifestivalen igen...
 
 
Den oövervinnerliga ringen 2010
 
 
Fabest 5ive i Talang 2010(?, har inte världens koll på årtal egentligen..)
 
 
Fabest 5ive- Silver EM Helsinki 2010
 
 
Julavslutning 2010/2011
 
 
Vårt första EM-brons, Fredrikshamn, Danmark 2007
 
 
Team Sweden 2011 <3
 
 <3<3<3
 
 Random svartisbild en kall vårellerhöstdag 2007ish?
 
 
Finally, LYCKA! Worlds 2011
 
 
Vad lite(mycket) willpower kan åstadkomma. SM 2011
 
 
Our god and good friend.@ Brandon All Stars 2011
 
 
Norge och vi på Worlds 2011
 
 
Så oförglömligt <3
 
  
Special treatment for a special person, Coach K 30 år <3
 
 
The original heart pyramid, copyright Eagles 2011/2012
 
 
Idrottsgalan 2012
 
 USASF Worlds 2012
 
 
Bästa känslan, DM 2012

 
The End <3 2012
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Slutar du helt med Cheer eller kommer du fortsätta coacha??

2012-08-06 @ 23:24:33
Postat av: Jelving

Tår i ögat! Vackert skrivet och en väldigt fin text för att summera ett långt, resultat-fyllt cheer-liv! Jag hoppas att vi trots detta kommer att få se dig på träningarna ibland:)

2012-08-06 @ 23:26:36
Postat av: Coach K

Evig kärlek.

2012-08-07 @ 19:27:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0