Blandade pics
Hey hey!
Nehepp, det blir väl jag som får presentera mig själv eftersom ingen verkar vilja efter Sofias magnifika inlägg. Linda heter jag och är en go och glad sidobas i mina bästa år (23). Jag började på cheer 2007 eller 2008 i HCE, men har sedan säsongen 10/11 haft äran och glädjen att stå på mattan tillsammans med örnfamiljen <3. Min favoritdel inom cheerleading är dans, jag langar de fulaste flickisarna i stan och förbrukar 965 rullar sporttejp i veckan. Dessutom är jag den största svettnissen någonsin och har såna där hårspännen för barn i håret då jag hatar hårnålar. Utöver träning gillar jag att ta långa romantiska höstpromenader i månljusets dunkel. Next?? ;)
...I'm next
Okej mina vänner, min tur!
Precis som Karolina har jag presentert mig och min cheer-bakgrund förut. Den finns bak i arkivet om ni vill läsa (vet inte hur man gör fina länkar som Karolina gjorde).
Annars sammanfattar jag det här,
Jag heter Sofia, 20 år från Malmö. Efter åtta säsonger i Malmö allstar cheer bestämde jag mig för att jaga en dröm, och för att ta mitt cheerande ett steg längre.
Sökte till Ealges, kom med.
Tänkte därför nu skriva om mitt första år som örn.
Att bli uttagen till Eagles var stort. Första träningarna flöt jag bara med, för att känna av läget och stämningen. Och vilken stämning sen, vilka tjejer. Jag hade hittat rätt. Alla "gamla örnar" välkomnade alla med glädje och öppna armar.
Tidigare när jag såg Ealges utifrån var jag nästan rädd för dem, deras lugn och självsäkerthet på tävlingar skrämde mig. Dem fick munnar att tystna, ögon att stirra och hakor att tappas.
Men nu när jag ser på Eagles inifrån ser jag bara massa kärlek. Kärlek till sporten, kärlek till varandra, kärlek till och från Karolina. Det är bara en massa glada tjejer som inte alls är farliga, utan helt underbara.
Jag tror det är det som har tagit Eagles så långt under alla år. När vi stod på mattan i Borås på SM var vi en. Inte 24 individer, vi var en. Vi gjorde långt ifrån ett felfritt program, fysiskt. Men psykiskt, det bästa någonsin. Jag har aldrig varit så lycklig som då eller varit så oviss om livet utanför - jag var odödlig.
Och ett guld på det, O.BE.SKRIV.LIGT.
2012 utvecklade mig på många sätt, mina lagkompisar och tränare hjälpte mig utvecklas.
Så nu vill jag säga till alla, våga gå din väg, följ dina drömmar. Det är värt det!
Hej då 2012, hallå 2013,
Let's do this!
Now who's next...
Jag'rå...
Haha, okej stalker people, your wish is my command! Jag har ju faktiskt presenterat mig en gång förut, HÄR. Men för att komplettera då...
(Jag, tredje från höger längst bak. Min första dräkt. Eller ja, vi tävlade utan västen 94. Såhär såg vi ut 95. Pomsen använde vi senast på EM i år!)
- Igår pratade jag, och några av tjejerna jag hade i min bil från träningen, om att jag hade börjat på cheer innan de ens va påtänkta. Jag vet inte om det är fantastiskt eller skrämmande.
- Jag var själv med och tävlade i det första VM i cheer som anordnades. Det var 2001 i Tokyo. Såhär kan det ha sett ut då... (jag är längst ut till höger).
- På EM 1999 i Berlin skulle jag bära den svenska fanan men jag fick stå i timmar "bakom kulisserna" och vänta, eftersom det var försenat. Efter ett bra tag visade det sig att det berodde på att de tyska lagen strejkade. De hade ett annat regelverk och gjorde olagliga saker och vägrade ändra sina program. Det slutade med att de tyska lag som berördes drog sig ur. När de hade EM på hemmaplan... Vi (Sharks) vann det EM:et.
- På EM 2000 i Ljubljana fick jag ryck och gjorde ett "individuellt program" inne i uppvärmningshallen. Låt mig påpeka att det inte var helt seriöst... Eller alls seriöst. Little did I know att alla hade stannat upp och tittat på mig. De trodde jag skulle tävla på riktigt...
- År 2002 va första gången jag tog Eagles till USA (tror jag?!). Då var de juniorer och slutade på 6:e plats om jag inte är helt ute och cyklar. Vi var helt chockade över den grymma placeringen.
Jag kan som sagt hålla på för evigt. Men vi lämnar det nog så för stunden. Det här är ju min gamla cheer-karriär. Nu är jag helt och fullt och 100% coach och älskar det. Säsongen 12/13 blir något utöver det vanliga.
Who's next..?
Spännande...
Igår var det en lite annrolunda träning...spännande grejor var på g i Svartis. . 
Det tycker jag verkligen..!
Ikväll...
Ikväll är det första "riktiga" träningen med nya programmet. Let's make it a good one!
Together
Camp är över och kvar finns vårt nya fantastiska program. We better work! ;)
Coming together is a beginning, keeping together is progress, working together is success.
Camp-bilder
What?
Att ha en kväll ledigt efter två dagars camp känns lite som: - "So..you flip and then you do what??"
XD <3
Grattis!!!
Nu är det bara timmar kvar tills vi samlas i Svartis tillsammans med los americanos! (TAGGAAAA!!) Men detta är icke bara dagen då vi drar igång en 6-dagars camping (tält, sovsäckar och engångsgrill medtages) utan det är även våran fabulösa Coach K's födelsedag. Hipp hipp hurra på din dag!! <3 <3
