_.

Okej mina vänner, min tur!

Precis som Karolina har jag presentert mig och min cheer-bakgrund förut. Den finns bak i arkivet om ni vill läsa (vet inte hur man gör fina länkar som Karolina gjorde).

 

Annars sammanfattar jag det här,

Jag heter Sofia, 20 år från Malmö. Efter åtta säsonger i Malmö allstar cheer bestämde jag mig för att jaga en dröm, och för att ta mitt cheerande ett steg längre. 

Sökte till Ealges, kom med.

 

Tänkte därför nu skriva om mitt första år som örn.

Att bli uttagen till Eagles var stort. Första träningarna flöt jag bara med, för att känna av läget och stämningen. Och vilken stämning sen, vilka tjejer. Jag hade hittat rätt. Alla "gamla örnar" välkomnade alla med glädje och öppna armar.

Tidigare när jag såg Ealges utifrån var jag nästan rädd för dem, deras lugn och självsäkerthet på tävlingar skrämde mig. Dem fick munnar att tystna, ögon att stirra och hakor att tappas. 

Men nu när jag ser på Eagles inifrån ser jag bara massa kärlek. Kärlek till sporten, kärlek till varandra, kärlek till och från Karolina. Det är bara en massa glada tjejer som inte alls är farliga, utan helt underbara. 

Jag tror det är det som har tagit Eagles så långt under alla år. När vi stod på mattan i Borås på SM var vi en. Inte 24 individer, vi var en. Vi gjorde långt ifrån ett felfritt program, fysiskt. Men psykiskt, det bästa någonsin. Jag har aldrig varit så lycklig som då eller varit så oviss om livet utanför - jag var odödlig.

Och ett guld på det, O.BE.SKRIV.LIGT.

2012 utvecklade mig på många sätt, mina lagkompisar och tränare hjälpte mig utvecklas.

 

Så nu vill jag säga till alla, våga gå din väg, följ dina drömmar. Det är värt det!

 

 

Hej då 2012, hallå 2013,

Let's do this!

 

 

Now who's next...