_.

DM-dagen var en dag som ingen annan! Nog för att Uppsala fortfarande gav oss sköna vibbar från SM förra året. Med en nästan helt ny trupp detta år entrade vi Fyrishovshallen riktigt taggade. Förträningen gick fint och vi var helt nöjda! Kände att "Det här kommer gå bra!". Det börjas med att Fabest startar igång taggtåget med ett grymt utfört program. Ett humör vi försökte hålla uppe med bl.a lite körsång alla "Mysterious ticking noise" från en Harry Potter puppetshow och alla gjorde sitt fett klockers i uppvärmningshallen. Det var vår tur på mattan. Stunden var kommen! Vi går ut. Musiken sätts på. Och vad hände? En känsla som ingen annan på en dag som ingen annan. Ett moln av kaos drog över varenda örn och det var som att alla gjorde ett helt eget program. Det gick helt okej med tanke på omständigheterna men som grädde på moset lade musiken av i slutet. Några körde på autopilot och andra undrade vadfan som hände. Vi fick tillfrågan att köra igen pga. musikproblemet. Lite missnöjda över vad som hänt för 2 sekunder sen på mattan var det ingen som tvekade på att köra igen. Ingen tvek, bara kött. Vi såg det som ett tecken och som en chans att visa att vi inte alls är så kaos som det kan ha sett ut gång nummer ett. Det vara bara att tuta och köra! Det gjorde vi. Med några minuters vila entrade vi mattan igen. Vi satte inte allt, men vi tog oss igenom mycket tillsammans den dagen. Vi kan inte påstå att vi kunde varenda del i programmet in i ryggmärgen och vi gjorde det alla elitidrottare kan göra, det bästa av situationen.