_.

Jag är ju inte så gammal att jag kan säga att det här är den bästa helgen i mitt liv. Men bästa helgen hittills i mitt liv då? Vi åkte till Finland med nerverna på topp, lugnet i magen och tagget i huvud-axlar-knä-och-tå. Vi kommer hem med ett EM-brons till Eagles och ett silver till Fabestos. Jag är så nöjd som man kan bli. Jag är så nöjd för att vi satte progget en gång till, att vi fick visa för sista gången vad vi går för. Jag vill tacka hela laget för det här året, nu är tävlingssäsongen över och i augusti kommer en ny säsong, men utan mig. Jag kastar in handduken nu. Mina handleder säger ifrån lite för mycket och har gjort det kanske lite för länge. Det är dags för dom att få vila... även om jag inte alls gillar det. Att få sitta på mattan på prisutdelningen och höra Power Cheer Eagles när tredjeplatsen ropades upp var underbart, det kändes som guld. Sen blev det jobbigt. När jag kom på att det här var min sista gång tillsammans med er. Det gick inte riktigt att hålla tårarna borta. Att gå från tävlingshallen som den lyckligaste människan på jorden var nog det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Att veta att jag inte kommer stå på mattan med älskade laget igen. Att jag haft på mig dräkten för sista gången, sett Karro och Lottas miner under programmet för sista gången och fått göra Ringen för sista gången. Det finns något som är större än att vinna medaljer och det är kärleken till laget, jag har lyckats få både och med er, i stora mängder. Ni vet att jag alltid kommer stå bakom er i allt och jag hoppas verkligen att så många som möjligt är kvar nästa år. Det här laget är för bra för att tappa folk. Det händer inte ofta att lag klockar programmet på DM, SM och EM. Det händer inte ofta att man tar DM-guld + MVP, SM-guld och EM-brons på det sättet som vi har gjort i år. Det är något magiskt över oss. Jag önskar er alla lycka till. Ni har inte sett mig för sista gången, jag kommer hänga i Svartbäcken tills jag åker. Jag älskar er.